Katarina: Vi delar hus med 4 andar
I maj 2005 flyttade vi hit – jag, Robert och vår dotter Tilde. Tretton månader senare föddes Maya. Då började saker hända: knäppningar, dörrar som smällde igen eller plötsligt stod öppna… En natt vaknade Robert av att ”jag” stod böjd över Mayas spjälsäng. Sedan insåg han att jag låg bredvid honom och sov.
Förra året eskalerade det. Jag gick ner till duschen och stod med ryggen mot duschdraperiet när jag fick en obehagskänsla och kalla kårar över hela kroppen. Känslan var enormt tydlig. Jag var säker på att om jag drog bort draperiet så skulle det stå någon där, men det gjorde det inte.
Vi vaknade ofta av att någon var i sovrummet. Barnen kände sig iakttagna. En natt drömde Maya en mardröm och kom in till mig. Hon tittade lite konstigt på mig, gick runt till Roberts sida (han jobbade natt) och kröp ner. På morgonen frågade jag vad hon drömt. Det kom hon inte ihåg, men undrade vem kvinnan var som suttit vid mina fötter.
En morgon sa Maya att en kvinna i min ålder hade varit hos henne. Lång och smal med brunt, långt hår. Hon nynnade och Maya reagerade på hennes krokiga rygg och på att hon gick konstigt, men sa att hon log och verkade snäll.
Än en gång fick jag kalla kårar, för kvinnan hon beskrev var min kusin Sofia, som hastigt gick bort tre år innan Maya föddes. Sofia led av svår skolios och bar korsett under sin uppväxt. Hon älskade att sjunga och nynnade alltid.
Jag kontaktade ett medium. Hon kom hit och ”förde över” två män till den andra sidan, varav en var elak och höll till i duschrummet. Hon berättade också att en annan man hade hängt sig på platsen där huset står. Hon sa att ”antingen får ni sova i natt, eller så brakar helvetet loss”. Det blev det sistnämnda. Den natten sov jag inte många timmar.
Sedan dess har jag vant mig vid att ha fyra andar i huset: en äldre kvinna, en yngre kvinna, en bestämd man som gillar ordning och reda, och en tjej. Deras röster ber ofta barnen att lugna ner sig och dörrar stängs i källaren trots att ingen är där – ingen levande, i alla fall. Det tisslas och tasslas. Jag hör fotsteg och saker trillar ner från väggen.
Häromdagen kom Maya hem från skolan och sa glatt: ”Jag ska hälsa från Fia.” Vilken Fia, frågade jag. ”Din kusin Fia, hon stod på kyrkogården och vinkade och bad mig hälsa.”
Katarina Vik
Familj: Maken Robert, döttrarna Tilde, 12, och Maya, 9.
Bor: Enplansvilla från 1966 i Vä, Kristianstad.
Camilla: Tre gestalter satt i soffan
Vårt hus byggdes 1904 som epidemisjukhus. Mina barns rum var vårdsalar och sjukrum på den tiden.
Vi ser skepnader, ofta i hallen och inne i Cassandras rum, och vår sons tv startar av sig själv varje natt klockan tre. En tidig morgon gick jag ut med hunden. När jag kom tillbaka låg en trasig lampa på golvet, trots att den stått i fönstret när jag gick hemifrån.
En natt vaknade jag och tittade in i min sons rum. Då satt tre ”personer” i hans soffa – två större gestalter och ett barn, samt en hund eller katt. Gestalterna skimrade i blått. Jag blev alldeles kall och gick och gömde mig. Efter en stund försvann de.
Vi hör ofta höga ljud, men när vi tittar efter finns inget där. Dessutom försvinner saker och vårt elskåp öppnas ständigt. Ibland känns det obehagligt, speciellt när jag ser ”spökena”. Jag skulle gärna slippa detta.
Camilla Gunnhallsson
Familj: Maken Jonas, barnen Fredric, 14, och Cassandra, 9.
Bor: Lägenhet inrymd i villa i Klagshamn utanför Malmö.
Domenico: Rösterna ger mig budskap
Vi har bott här i tio år. Torpet från 1800-talet har huset byggts till i omgångar och är i dag 180 kvadrat.
Jag har flera gånger sett en liten, cirka 50 cm hög ”lucia” sväva i sovrummet och min dotter Emilia blev tidigare störd av ett vresigt väsen i sitt sovrum.
Min fru Pernilla tycker att det är lite läskigt med andar, så det händer att jag får agera ”telefonsvarare” för budskap som är till henne. Oftast blir jag väckt på natten och hör en specifik röst som säger något. Det är helt tydligt att det inte är jag som är mottagaren, utan min fru. Pernilla har ”tackat nej” till att se andar och då får jag budskapet i stället. Rösterna tillhör olika personer som har betydelse för henne men inte för mig.
Vi har hela tiden trivts bra i huset, men sedan en bekant till oss som är schaman ”renade” övervåningen har det blivit lugnare att bo här.
Domenico La Corte
Familj: Frun Pernilla, barnen Emilia, 17, Vincent, 7, och Gilbert, 6.
Bor: Hästgård i Tungelsta.
Spökjägaren: ”Andarna tror att de lever”
Kentagon Holmgren, Göteborg, är spökjägare och driver Ghostagon, ett nätverk som hjälper människor som upplever ”mörk energi” i sina hem.
– Ett typiskt samtal till oss är från en barnfamilj där barnen har blivit rivna eller dragna i håret utan att det är någon annan där, säger Kentagon Holmgren.
– Då åker vi till huset, går in och känner av det både medialt och tekniskt med hjälp av värmekameror, infraljus och filmkameror.
Har ni lyckats filma några spöken?
– Det är väldigt svårt, men vi har stillbilder. Vi kan ta upp till 800 bilder på en kväll, för andarna syns inte med blotta ögat men kan fastna på bild.
Vad vill andarna, tror du?
– Döda som går igen vet inte själva om det, de tror att de lever och kan bli arga på den familj som flyttar in och tar deras hem. Men många andar finns bara där, de vill inget särskilt och är inte arga, bara jobbiga.
Drabbas någon särskild hustyp?
– Nej, det handlar om platsen, huset och människorna. Även nybyggda hus drabbas.
Var i Sverige är det vanligast?
– I Värmland.
Vad säger du till skeptiker?
– Jag trodde inte själv på sådant här tidigare, men nu har jag fått så många bevis. Folk är desperata och rädda när de hör av sig. Vi hjälper så många vi hinner.
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
