Krönika: Försök till förälskelse

Det är möjligt att jag inte ansträngt mig tillräckligt. Eller så beror det på någon speciell gen jag saknar. Men hur jag än försöker kan jag inte förstå charmen med pelargoner.


Kan det verkligen vara möjligt att en sån här liten 29-kronorsplanta ska växa till en livslång förälskelse?

Det vore att överdriva att säga att alla i min omgivning älskar dem. Maken och barnen vet väl knappt vad det är för något. Men de flesta jag känner som gillar det här med växter och trädgård, får några extra stjärnor i ögonen när pelargoner kommer på tal. Till och med min syster, som är i princip analfabet när det gäller växter, presenterade i helgen två rangliga rosa spetor för mig – äkta Mårbacka, betonade hon stolt. Vad är det med denna lite tråkiga, illaluktande växt som gör den så populär?

För en tid sedan fick jag en pelargonbok på en mässa. Eftersom jag inte är så intresserad gav jag den till en bekant som jag vet gillar blommor, men att hon hade balkongen full av ömt vårdade, övervintrade små pelargonskott hade jag ingen aning om. Hon fick nästan tårar i ögonen av tacksamhet, sa att jag räddat hennes vecka, som visserligen varit osedvanligt trist, men ändå – det var ju bara en bok om pelargoner? Men hon började genast stråla, berätta om sina bäbisar och dregla över bilderna.

Lika förvånad blev jag för ett par veckor sedan då jag och min väninna och stora inspirationskälla Gunny, gjorde en utflykt till Ulriksdals Slottsträdgård. Givetvis blev det samtidigt ett besök i Bosse Rappnes välsorterade plantskola. Gunny har numera ingen trädgård, men väl en balkong som behövde möbleras med nya växter.

Hon föll nästan i trans när vi kom in i pelargonhavet. Och här fanns det onekligen att frossa i för entusiasterna, inte minst praktfulla Mårbacka, som jag förstår är drottningen bland dem alla. Lystet såg Gunny sig omkring och förundrades över alla nya sorter, även om hon slutningen rationellt bestämde sig för att handla hemma hos blomsterhandlaren i stan. För självklart ska det vara pelargoner på balkongen! Hur kunde jag ens fråga! Att hon var en sådan pelargonian trodde jag inte. Även fast hon är 80 år är hon definitivt ingen tant, utan en stentuff brud med säker, modern smak. Och pelargoner är ju tantblommor! Eller? Ingen har väl kunnat missa att den tuffe sportjournalisten Lasse Anrell är en riktig pelargonnörd. Men han kanske är en tant, innerst inne? Kanske har det vimlat av oförlösta tanter inuti både trendsetters, Stureplanssvimlare och tatuerade HD-åkare, eftersom pelargonerna nu är hetaste hett – hos nästan alla. Och söker man på pelargon på nätet får man 117.000 träffar, så något måste det ju vara med dem…

Därför har jag nu gjort ett försök. Köpte en högst ordinär, men vackert röd med blad i två nyanser av grönt. Planterade den med så mycket kärlek jag kunde uppbringa och väntar nu med spänning på vad som ska hända. För rätt ful tycker jag att den är, och jag tar helst inte i den, eftersom den luktar illa. Men den får en chans och jag ställer den väl synlig på altanen. Man vill ju inte verka helt ute.

Av Susann Gson Enqvist, viivilla.se juni -09

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar