Krönika: Vårlöksutflykt gav tankar om snittrosor

Den 27 april hade Botaniska Föreningen i Västmanland sin första utflykt för året. Målet var att leta efter olika arter av släktet vårlökar. Det hela avslutades med ett hembesök hos en rosodlare och jag undrar numera varför vi inte frågar efter svenska snittrosor i blomsteraffären.


Vi var tre personer från Västerås som mötte en handfull personer vid Stora Torget i Köping. Därifrån gick vi mot kyrkans omgivningar. Vårlök och dvärglök växte tillsammans i gräsmattorna. Vårlök har breda blad medan dvärgvårlök har trådsmala blad, så man ser lätt att det är olika arter. En raritet som rapporterats härifrån redan 1954 är ängsvårlök. Det tog inte lång stund förrän gruppen hade hittat den också. Även den blommade fint. Bladen är nästan lika breda som på vårlök, men de har en blågrön färg. När Ulf Malmgren gav ut Västmanlands flora 1982 fanns ängsvårlök bara på tre platser i Västmanland och det var därför kul att se att den fanns kvar åtminstone vid Köpings kyrka.
Vårlök, Dyudden, Västerås. Foto: Bengt Stridh

Därefter åkte vi till Mörkrets Backe vid Kungs-Barkarö, Kungsör. Det var en ekskog med fantastiska mattor av blommande vitsippa på marken. Här skulle vi leta efter lundvårlök som ingen av oss hade sett och som här har den enda kända växplatsen i Västmanland. Vi hittade först några överblommade vårlökar men inget som liknade lundvårlök, men så ropade Hans Klinga att han hittat ett helt bestånd med blommande plantor. Wow, det var verkligen lundvårlök. Bladen var smala och trinda och blommornas kalkblad var rundade i spetsen, till skillnad från dvärgvårlök. Det visade sig att det fanns många plantor av lundvårlök här, minst 1000 uppskattade vi det till.

På vägen hem skulle några av oss följa med Signhild Åkervall till Djurgårdslund mellan Kungsör och Köping för att titta på hennes rosodlingar. Jag hade tänkt mig en trädgård med olika sorters rosor. Det vi möttes av var dock väldigt mycket mäktigare än så. I fyra stora växthus fanns 7000 m2 odling av snittrosor. Där fanns 50 000 plantor av minst 25 olika sorter! En makalös syn. Rosorna odlades i stenull och tillfördes näring med vattnet. Den automatiska vattningen programmerades in på ett styrsystem. Det går åt mycket vatten och överskottsvattnet recirkulerades. Det var tre som jobbade året runt och under sommaren hade man två säsongsanställda. De skördade tillsammans 3000-4000 rosor per dag, sju dagar i veckan. De var lika bundna som en lantbrukare med mjölkkor tyckte Signhild. I Sverige finns enligt Signhild endast två storskaliga rosodlare kvar. Konkurrensen från importerade rosor har blivit för tuff. Vi fyra som följde med Signhild passade alla på att köpa med oss en bukett med vackra rosor.

Jag började läsa lite på Internet om snittrosor och en helt ny värld öppnades för mig. Det var ingen trevlig värld, utan ett av många exempel på hur vi i den ”rika” världen exploaterar den ”fattiga” världen för vår lyxkonsumtion. Via Holland kommer stora mängder rosor från bland annat Kenya. I Kenya sysselsätts runt 50 000 personer inom rosodling. Men det är ingen dans på rosor för arbetarna. De tjänar 10-20 kr per dag. I vissa rosodlingar får de jobba sju dagar i veckan. De rosor som skördas ”måste” vara perfekta och man besprutar dem därför med insektsmedel. I mindre välskötta odlingar får arbetarna göra det utan skyddsdräkter, vilket ger hälsoproblem.

Det finns även rosodlingar där man inte recirkulerar överskottsvattnet, vilket ökar vattenbehovet och gör att sjöar riskerar att torkas ut. Rosorna fraktas med flyg till Europa. Häpnadsväckande. Ska det behöva vara så här? Som rosköpare kan vi göra åtminstone två saker för att förbättra det hela. Fråga efter rättvisemärkning på importerade rosor och fråga efter svenskodlade rosor.

Av Bengt Stridh, viivilla.se maj -09

Att läsa

Diakonia. Med blommor från Kenya. (pdf)

Nätverket rättvis handel. Inte så kärleksfulla rosor.

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar