Över livet i villa vilade ett löftesrikt skimmer av den sort som enbart förunnas den som alltid bott i lägenhet. Jag hade knappt satt min fot i en villa innan jag plötsligt gjorde mig redo att flytta in i en. Så här i efterhand inser jag att jag baserade mina idéer om en husägares tillvaro på inredningsprogram och väl ljussatta hemma hos-reportage. Det var inte bara min postadress som skulle förändras: jag skulle bli en ny människa. Nej – en bättre version av mig själv. Hon den där jag alltid varit menad att vara, men aldrig fått chansen att bli. Förrän nu.
Jag skulle bli hon som dammsuger varje dag, som aldrig låter disken stå, hon vars kläder hänger prydligt i garderoben på likadana galgar och vars krukväxter aldrig vissnar. Som lägger tillbaka dvd-filmerna i rätt fodral och svänger ihop en sallad med halloumi och ruccola till lunch.
Kanske handlade det om ren överlevnadsinstinkt. Illusionen om ett hem med fräscha snittblommor i vas och smakfullt utplacerade medelhavsblå skålar med citroner var mitt sätt att hantera flyttstädning, renovering, alla oförutsedda utgifter. Betydligt mer motiverande än tanken på de skyhöga elräkningar och oändliga timmar snöskottning som väntade när flyttlasset väl anlänt till Stjärnhov.
Nu sitter jag i vår slitna soffa, den som för inte så länge sedan var nästan vit, och konstaterar: Nej, det blev inte som jag tänkt mig. Det blir det sällan.
Det blev så här: Efter en rejäl vattenskada är delar av huset avspärrade med tjock, blå plast. Längs väggarna står flyttkartonger och sopsäckar som innehåller allt vi lyckades rädda ur hallen, förrådet, tvättstugan och badrummet. I vardagsrummet trängs de med två kattlådor, en enorm klätterställning som älskas högt av våra pälsklädda familjemedlemmar, två skohyllor och en träningscykel som också fungerar som avlastningsplats för ytterkläder. Golvet är täckt av kattsand och halvt söndertuggade tygmöss som piper när man trampar på dem.
Och jag har inte lyckats klura ut om jag vattnar mina stackars krukväxter för mycket eller för lite, men jag tror inte att det är tänkt att bladen ska vara sådär bruna.
Vårt hus har tveklöst betydligt fler likheter med det kaos som råder innan inredningsprogrammens designteam kallas in än med det avundsvärda slutresultatet. Och ändå! Trots detta får vi besök mest hela tiden. Av vänner som kommer hit och äter middag, tar ett glas vin, ser en film i soffan med en katt i famnen.
När jag i helgen bad om ursäkt för stöket skrattade bara min vän Anna: ”Lägg av, det är alltid så härligt att komma hit. Man känner sig så hemma här, och man behöver aldrig vara rädd för att smutsa ner!”
Det blev inga välsvabbade golv eller färgkoordinerade garderober för oss. -Istället fick vi något så mycket bättre. Vi fick ett riktigt hem. Ett som inte alltid lämpar sig så väl för lyxiga hemma hos-reportage, men som är alldeles perfekt att leva i.
Och senast igår köpte jag fyra enorma blombuketter nere på Ica. Vi kanske har katthår i soffan och dammråttor i hörnen. Men när jag vaknade i morse doftade hela huset rosor.
Annika Marklund:
Bor: Stjärnhov. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie. Gör: Journalist med författardrömmar. På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
