Ger magnetfälten risk för elöverkänslighet?

Vid andra världskrigets slut var glödlampor vår huvudsakliga belysning och elektriska hushållsapparater, utom dammsugare, fanns knappast. Elöverkänslighet hade nog inte någon besvär av, men i och med den elektroniska revolutionen, som i stort sett är parallell med transistorteknikens utveckling, har problemen undan för undan tilltagit.

Energi- och kommunikationssamhället har utvecklats i en rasande takt. Kanske har utecklingen gått alltför snabbt? Ingen vill väl ha en kraftledning utanför sitt köksfönster…

Vid en enkät, genomförd av Stockholms Läns Landsting, sade sig 19 000 människor vara elöverkänsliga, vilket proportionellt skulle innebära ca 100000 i hela landet. Förmodligen är mörkertalet mycket högt. Ett rimligt antagande är att de elöverkänsliga i Sverige idag är dubbelt så många som så.

Det var under 1980-talet som de första rapporterna om elöverkänslighet började dyka upp. Dessa gällde vid den tiden främst personer som jobbade mycket vid bildskärmar. Problemen var inte lätta att särskilja, eftersom de oftast yttrade sig i sådant som kan ha andra orsaker: huvudvärk, trötthet, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning samt hud- och ögonbesvär.

Det finns alternativa teorier till elöverkänsligheten, nämligen att ”urmänniskan” i oss inte klarar den typ av stress, som bl a uppkommer vid datorarbete. Psykisk stress skulle ge upphov till de fysiska besvären.
Forskare vid University of Bristol i Storbritannien har visat att det finns ett samband mellan elektriska fält och koncentration av radon i inomhusluften. Till skillnad från elöverkänslighet är radon en klart påvisad hälsorisk, som beräknas framkalla ca 900 dödsfall i lungcancer varje år. En tredjedel av de avlidna har aldrig rökt i hela sitt liv! Det anses att radonets sönderfallsprodukter (= radondöttrarna) kan fästa på små luftburna partiklar, bli elektriskt laddade av det växelfält de befinner sig i och koncentreras till fältets källa, precis som en magnet drar till sig järnfilspån.

Elektricitet på rymmen

Under lång tid då elen införts i hemmen hade de pulserande magnetfälten ett lågt antal svängningar, växelströmmens grundfrekvens var 50 Hz (Hz = hertz, d v s antal svängningar per sekund). TV-tekniken, som stegvis infördes i Sverige från mitten av 50-talet, har bl a fört in höga elektromagnetiska linjefrekvenser på omkring 16 000 Hz (= 16 kHz).
En TV kan dessutom vara en utmärkt indikator på s k vagabonderande strömmar. Man kan identifiera sådana på att TV-bilden fladdrar och hoppar.

Vagabonderande strömmar är ”el på rymmen”, d v s den uppehåller sig inte där den ska vara. Dessa kringvandrande strömmar följer mycket ofta kallvattenrör av metall.

Runt varje ledare – i detta fall ett metallrör – bildas ett magnetfält, som inte sällan överstiger de gränsvärden man satt upp som risknivå. Magnetfält brukar mätas i enheten för magnetisk flödestäthet, tesla = T, men vi har att göra med bråkdelar av tesla, så det är praktiskt att också tala om nT= nano tesla.

En grundläggande orsak när det gäller uppkomst av vagabonderande strömmar är att elnätet är uppbyggt som ett s k fyrledarsystem. Man utgår då från tre faser plus en gemensam ledare för returström (nolla) och skyddsjord. Grundtanken är god, nämligen att rädda människoliv. Om höljet på en elapparat blir strömförande ska strömmen ta vägen tillbaka genom skyddsjorden och nolledaren, istället för genom på den människa som råkar komma åt det.

Ett problem är att vattenavlopps- och fjärrvärmesytemen är skyddsjordade, för att undvika olyckor av denna typ. Strömmen kan då välja att gå tillbaka vilken väg den vill. Detta leder till oönskade magnetfält i samband med dessa system, vattenrör av metall o d. Sedan 70-talet finns det fler och fler plaströr, men problemet kvarstår i äldre hus, där rören inte bytts ut.

Cancerrisker

Cancerframkallande risknivåer anser man uppkommer i intervallet 200 – 300 nT. Man tror sig ha bevis för ökad cancerrisk genom en undersökning 1992/93, där man fann en klart ökad leukemirisk över detta värde. Ett magnetfält på 200 nT uppkommer ca 1 m från en ledare genom vilken det flyter en ström på 1 ampére.

Som om alla magnetfält inomhus inte skulle vara nog, finns det även starka magnetfält från högspänningsledningar, som ofta ofta stryker förbi alldeles intill småhusområden och daghem. Under de senaste decennierna har man börjat oroa sig för dessa, efter larmrapporter från främst USA, där en markant ökad cancerrisk påvisats. Man anser sig också ha konstaterat en ökad barnleukemirisk för dem som bor mindre än 300 m från en högspänningsledning. Det har dock framförts en invändning – barnleukemierna har legat på en närmast oförändrad nivå under de senaste 30 åren, medan elanvändningen i hushållen under samma period har tiofaldigats.

Foto: Gunnar W Bergman, Hans Björkman