Att längta bort. Eller till: Krönika Annika Marklund

Men alltså, hur känns det egentligen? Att flytta till ett ställe som är så… litet?” Samma fråga, om och om igen. Snart har alla jag känner ställt den. Och visst förstår jag mina vänners nyfikenhet, deras något skeptiska förundran. Själva bor de i Stockholm, utan en tanke på att flytta därifrån. Förstås.

storstadsliv


Det är en oskriven regel, jag har alltid känt till den: bor man i Stockholm längtar man inte bort. Gör man det ändå så längtar man till Paris, London, Los Angeles eller New York – inte till små samhällen där man är tacksam över att man fortfarande har en Ica-butik. Drömmer man om spegelblanka sjöar, kohagar och promenader längs öde landsvägar börjar man på sin höjd leta efter sommarstuga på Hemnet. Så är det bara: Stockholm är en plats man längtar till. Inte bort ifrån.

Kanske är det därför jag aldrig riktigt känt att jag passat in. Mitt bland alla människor som äntligen hittat rätt har jag alltid anat att jag hör hemma någon helt annanstans. Jag såg det framför mig om jag blundade, visste att jag önskade mig öppna landskap istället för trängsel, stillhet istället för stress, tystnad istället för storstadens ständiga buller. Jag visste bara inte var jag skulle leta.

Här finns inget av storstadens sus och dus.

”Men alltså, hur känns det egentligen? Att flytta till ett ställe som är så… litet?”

Det är en rimlig fråga. Stjärnhov är litet. Man joggar genom hela samhället utan att bli särskilt andfådd. Här bor femhundrasjuttio personer, läser jag på nätet. Det gick fler än dubbelt så många i min gymnasieskola. Jag har tre gånger så många ”kompisar” på Facebook.

Mina vänner som växt upp i byar och mindre samhällen diskuterar gärna sins-emellan vad jag egentligen håller på med. De är alla överens om att jag med största sannolikhet tappat förståndet – alternativt att jag helt enkelt inte inser vad det är jag gett mig in på.

”Du förstår inte”, säger de med plågade miner. ”Har man växt upp i Stockholm vet man inte hur bra man har det. Du vet inte hur det är att aldrig kunna gå och handla en liter mjölk utan att träffa minst tre personer man gick i lågstadiet med. Att stå och vänta på bussen, glåmig och oduschad, och behöva småprata med killen som dumpade en dagen innan balen i nian. Alla vet allt om alla, och om man försöker förändras och utvecklas så minns alla ändå vem man var och tycker bara att man är fånig och gör sig till. I ett sådär litet samhälle kommer man aldrig undan.”

Jag förstår visst. Det är ju därför jag växte upp i Stockholm: för att min mamma längtade dit. Bort från sin hemby, bort från alla känner alla.

De har en poäng. Men de missar det viktigaste.

Min hemstad är inte Stockholm, utan Kungsholmen. Närmare bestämt kvarteren kring Rådhuset, Kungsholmstorg och Fridhemsplan. Det är där jag gått på dagis, i grundskolan, gymnasiet och på högskola. Där har jag bott i sex olika lägenheter, delat ut tidningar som fjortonåring, sålt hamburgare som sjuttonåring och stått i snabbköpskassa som artonåring. Gått längs samma gator, hälsat på samma människor och undvikit andra. Där bor ännu högstadiets mobbare och bardomens lekkamrater, de som svikit och de jag bara växt ifrån, killarna jag sårat och de som inte ville ha mig. Jag träffar dem varje gång jag köper mjölk, varje gång jag väntar på bussen.

Så är det. I sin hemstad kommer man aldrig undan den man var. Det gäller alla, överallt.

Men man kan börja om, någon annanstans. Här bor kanske bara femhundrasjuttio personer, men jag känner inte en enda. Ingen här har dumpat mig, sett mig tulta runt i blöja eller hånat min fula vinterjacka. Ett oskrivet blad.

Att längta till Stockholm är inget för mig. Det överlåter jag med glädje till mina framtida barn.

Annika Marklund:

Bor: Stjärnhov. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie. Gör: Journalist med författardrömmar. På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar