Fredagsmys på 70-talet var rätt mycket att min bror och jag slevade i oss falukorv och makaroner medan mamma och pappa gjorde sig i ordning för att gå på fest. Hur orkade de undrar jag 35 år senare när jag kraschar i soffan efter att max ha tacofredagsmyst. Att rulla upp håret och kränga på sig festskor och nylonstrumpor just på fredagen framkallar enbart obehag de gånger jag ställs inför fait accompli. Men då. I min barndom. Jag minns inget annat än att det var snärt i stegen och positiv energi när mamma och pappa flaxade runt för att göra sig kalasfina.
På lördagen fixades sedan piggt med olika saker, det kan ha varit att betsa eller måla något brunt. Eller elda på tomten, inte bara löv utan allt möjligt. Kånka runt saker, lägga presenningar över dom (pappa jobbade med presenningar, vi hade jättemånga – en gång sydde till exempel mamma en gardin av sådan plastväv, eller förresten hon behövde inte sy, hon klippte bara till en liten fin vågig kant och häftade upp i köket.)
Aldrig att vi åkte till återvinningscentralen, möjligen för att allt praktiskt nog kunde slängas i soptunnan, alternativt att 70-talets vuxna inte ägnade sig åt att slänga saker. En gång ville vi i och för sig att sopgubbarna skulle ta med sig en gammal trasig trehjuling. Då ställde mamma en öl på soptunnelocket med en lapp på: om de kunde vara så snälla att ta med sig cykeln. Det funkade!
Enkelt och kul var livet i hus när jag var liten. Förmodligen för att jag just var, liten. Huslivet är ju inte bara hus – det är en väldig betoning på liv också, som byggs där bland alla projekt. Jag tänker på det. Att det fanns någonting förlåtande och avslappnat med livet på 70-talet där det var okej att med lite brun lackfärg eller en presenning dölja vissa skavanker. Det borde jag ta efter 2013. Då kanske jag skulle orka festa lite på fredagar.
Camilla Von Otter
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
