Krönika: Skönhet i förfall

Visst är en nyutsprungen nyponros något att hänföras över, men en överblommad vallmo har också sin skönhet.


Även fast tonåringen tyckte att den överblommade vallmon var ful, så tog han en bild på den. Så kanske finns det hopp! Foto Sixten Engqvist.

Nu är den svenska sommaren som vackrast! I min rabatt har precis mina fantastiska vita pioner slagit ut och den dubbla jättevallmon lät igår sina sista, vulgärvackra, gigantiska kronblad till marken. Blomningen var förödande kort och bladen blektes snabbt – men vilken primadonna!

Just den där jättevallmon har en speciell historia. Under flera år har jag trott att den var en tistel! Jag skäms för min okunnighet, men erkänner. Ni trädgårdsrävar som hånskrattar åt mig kan kanske ändå ha visst överseende, de här vallmobladen är faktiskt lite taggludna, flikiga och tistelaktiga. Och något minne av att jag planterat något på det här stället i rabatten hade jag inte. Fast visst, pinsamt är det!

 

Hur som helst, i år bestämde jag mig för att låta ”tistelbusken” vara. Jag har ändå haft på känn att det inte var en vanlig tistel, den växte inte riktigt som de andra tistlarna i rabatten – jo de finns tyvärr – och snabbt blev den buskig och stor. Och några veckor senare blev jag rikt belönad. Inte mindre än nio vackert orangeröda divor med mängder av dubbla, krusiga kronblad steg fram och nickade nådigt åt mig. Vilka brudar!

Tyvärr bleknade de så snabbt i solen att min inte fullt så blomsterintresserade tonåring faktiskt tyckte att de var fula. Men så är det väl när man står precis i början av sin egen blomning. När man har hy som en nyutsprungen ros, är stark, vacker och har väldigt lite tålamod med skrynklor och åldringar som pratar om Naturens Under och hur alla inte måste vara perfekta, ja egentligen allt vad de kan prata om…

Jag själv, som ju obönhörligen är på väg utför, talar mig istället varm för att se skönhet även i förfallet. Det är något både sorgligt och vackert med vissnande blommor, särskilt de som varit extra pråliga när de stod i blom, som vallmon, pioner och rosor. En del kämpar länge för att stå emot förfallet, andra vissnar snabbt och bleknar bort, liksom gömmer sig när de inte lyser längre.

Men många av dem, som mina vallmor, har en mycket vacker innersta kärna. Den kraftiga stängeln med de vackert förpackade fröerna står stolt och reslig kvar i rabatten långt efter att kronbladen fallit av och multnat. Den skyddar de små, små fröerna, och släpper dem inte ifrån sig förrän de är mogna att själva blomma. Och då kan vi bara hoppas att de blir minst lika kraftfulla och vackra som moderplantan!

 

Av Susann Gson Engqvist, viivilla.se juni -09

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar