Sven-Bertil Taube: Så länge skutan kan gå

För Vi i Villa berättar Sven-Bertil Taube om sin uppväxt, hemmet i London samt nya hyllningen till sin fars låtskatt.


Gullvivan har för länge sedan blommat ut, liksom mandelblommen, kattfoten och den blå violen. Tärnans ungar har lämnat sitt bo och visdiktaren själv, med det skuttande och skrattande alter egot Rönnerdahl, finns inte längre i livet. Men kvar mellan Orrberget och Knäckbodaberget, på Sjösala äng, huserar fortfarande familjen Taube – numera med sonsonen Jesper som ägare.

– Evert och Astri förlovade sig i en segelbåt, just utanför Sjösala. På den tiden var det bara en bit obrukbar mark med ett skjul, men Evert hade fastnat för tomten och lär per telegram ha meddelat Astri från utlandet: ”Köp Sjösalen!” berättar sonen Sven-Bertil Taube närmare
100 år efter att en av landets mest kända bostadsaffärer blev verklighet.

– Astri tog ut 500 kronor från sitt skulpturarbete och lade i handpenning till bonden – som gladeligen sålde den. På den tiden fanns det knappt några sommarturister att tala om, bara bönder och vi.

Sven–Bertil Taube tillbringade somrarna på Sjösala under hela sin uppväxt, från att skolan ringde ut för terminen till att den drog i gång igen på
hösten.

– Vi tog
 Värmdöbussen ut, och
till en början bodde vi alla tre syskon och föräldrar
i ett skjul, som Astri även nyttjade som konstnärsateljé. Där trängdes vi 
bland lera, kavaletter och en kokplatta.

I början av 40-talet lät familjen bygga ett hus som Astris bror Hemming ritade med fyra kabysser och ett större gemensamt rum.

– Evert och Astri hade var sitt rum och jag och mina två syskon delade på de övriga två.

Huset var för den tiden modernt utformat och inrett med möbler från Alvar Aalto och tyger från Marimekko. I mitten tronade en ståtlig kakelugn från Marieberg.

– Den ansågs vara mycket fin på sin tid, men vi hade så lågt i tak att vi bara fick plats med halva ugnen. Resten låg i källaren.

Sven-Bertil och mamma Astri utanför sommarhuset.

Skilda föräldrar

Dagarna tillbringades i sällskap med kusinen Eva och storasyster Ellinor, eller med klasskompisen Olle Adolphson som efter föräldrarnas skilsmässa blivit utan sommarboende och gärna kom på besök.

– Vi lekte indianer i skogen, klättrade i bergen eller gömde oss för mamma som ropade att hon behövde hjälp med att rensa i trädgårdslandet. Då var man fort försvunnen!

Fram tills Sven-Bertil fyllde elva år pågick andra världskriget,
 och mamma Astris
 gröna fingrar var värdefulla under de åren.

Köksträdgården som hon anlagt på ängen bjöd på såväl morötter och potatis som sallad och rädisor.

– Jordgubbarna kom däremot från Möja och var berömda. Varje år kom en ensam fiskare med båten till brädden fylld med jordgubbslådor vars innehåll vi saftade och syltade – eller åt upp. Jag föråt mig en sommar och har fortfarande lite svårt att äta det. Mjölken handlade vi av bönderna och äggen av en dam på andra sidan viken. Det fanns även två mataffärer i närliggande Stavsnäs by som kunde köra ut varorna till de boende med häst och vagn. Backen upp från byn var så brant och lasten så tung att den fick namnet Hästlortabacken, eftersom hästarna tog i så att det kom hästbullar på backen.

Astri var simlärare

Sven-Bertil och hans syskon lärde sig tidigt att simma (”Astri satte upp fyra käppar med ett snöre runt nere vid strandkanten och hade simskola”) och segla.

– Evert hade en kappseglingsbåt, en så kallad starbåt, och sedermera också en folkbåt som han själv var med och designade – som jag lärde mig att segla. Vi byggde även mycket flottar och kanoter som vi hade sjöslag med: killarna mot tjejerna. Indianerna mot amazonerna. Vilka som vann? Amazonerna så klart, de simmade ut och välte i oss och sedan var det klart. 

Sven-Bertil med pappa Evert.

Evert byggde väg

Astri stod för all matlagning, och ibland bidrog barnen till middagsbordet med nyfångad fisk.

– Var jag ensam gick jag
ner till bron som låg före Hästlortabacken och krokade på en brödkula. Det nappade bra kring brofästet och hade man tur kunde man lyfta upp ett par tre abborrar som mamma stekte och lade på en skiva hårt bröd. Det var fint.

Även pappa Evert höll sig sysselsatt ute på Sjösala, och det inte bara med att dikta visor i sin kabyss.

– Jodå, han kunde vara behjälplig. Han målade lite och tjärade någon eka ibland. Vid ett tillfälle skulle han göra en väg från huset genom skogen ner till grusvägen och då minns jag att Astri var så orolig: ”Tänk om han hugger av sig ett finger eller förtar sig när han
lyfter så stora
stenar.” Och då
minns jag att
 Evert nästan
 blev förnärmad 
och sa: ”Jag 
som har byggt 
vägar över hela 
Pampas, skulle jag inte klara av att bygga en liten skogsstig!”

En smak av banan

Bortsett från vänner till barnen höll sig Astri och Evert mycket för sig själva ute på Sjösala, men det hände att de fick besök. Som den där gången när farbror Gunnar ringde och berättade att han lagt till med sitt lastfartyg just utanför viken.

– Eftersom det var krig gick alla fraktfartyg inomskärs, och just den här kvällen var det så dimmigt att de var tvungna att ankra upp. Farbror Gunnar var sjökapten på fartyget och bad oss komma över, så vi rodde dit. Men även för oss var dimman svår och Evert lyckades ro oss på grund, men till sist kom vi fram och blev bjudna på middag.

Med sig tillbaka hade Sven-Bertil fått något han aldrig tidigare skådat: två glasflaskor Coca-Cola. Samt en hel stock bananer, som han förvisso sett på bild tidigare, men aldrig ätit.

– Jag tog med dem till skolan och all undervisning pausades för samling i biologisalen, där en stor plansch med en banan i genomskärning hängdes upp. Därefter var det provsmakning av banan och Coca-Cola med tesked. Mycket exotiskt!

Flyttade till London

I tjugoårsåldern flyttade Sven-Bertil Taube hemifrån för att helhjärtat satsa på sin karriär som skådespelare och sedermera musiker, och besöken på Sjösala blev allt färre. Efter en anlagd brand i slutet av 60-talet styckades Sjösala upp i två delar där en såldes och den andra behölls av familjen. Sven-Bertil själv var då på väg att bosätta sig i London.

– Jag hittade ett fantastiskt penthouse precis vid Themsen där jag kom att bo ändå fram till att jag och min hustru Mikaela fick yngste sonen Felix för 23 
år sedan och vi behövde något större – så numera bor vi i ett
 150 år gammalt townhouse i
 fyra våningar, som ligger vid Hurlingham Park i Fulham. När 
vi köpte huset var det ganska nedgånget, men vi har restaurerat det inifrån och ut till dess nuvarande fina form. 

Två legendarer.

Åter i rampljuset

Efter en komplicerad hjärtoperation i våras är Sven-Bertil Taube nu tillbaka i rampljuset med en ny skiva, Så länge skutan kan gå, som är en hyllning till Everts smått osannolika låtskatt.

– Skivan är inspelad tillsammans med musikern Peter Nordahl och bjuder på en hel del verk som man vanligtvis inte förknippar med Evert. Det är roligt att sjunga hans sånger:
 De har underbara melodier och rymmer såväl tragik som romantik. Han har skildrat så oerhört mycket i sina visor.

I höst blir det sex konserter på Dramaten för Sven-Bertil, som fyller 83 år i november.

– Jag är nästan blind och nästan döv – men sjunga kan jag fortfarande.

Läs även: Mari Jungstedt: ”Jag skulle gräva ner kroppen på baksidan av huset”

Om Sven-Bertil

Namn: Sven-Bertil Taube.

Ålder: 82 år.

Bor: I ett townhouse i Fulham, London.
Familj: Hustrun Mikaela Taube och sonen Felix, 23. Barnen Jesper Taube, Ann-Charlotte Taube och Sascha Zacharias från tidigare förhållande.
Gör: Är musiker och skådespelare.
Aktuell: Med skivan Så länge skutan kan gå och sex konserter på Dramaten.

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar