Huskompisar: Krönika Annika Marklund

”Alltså”, säger Mattias och snurrar på sin espressokopp, ”vad gick er senaste elräkning på egentligen?”

Vi är hemma hos Anna och Mattias i deras vackra villa i ett sommarstugeområde utanför Farsta, äter middag, dricker vin och gosar med Knyttet, världens mest sällskapliga kattunge. Som vanligt dryftas allt ifrån jobb, teveserier och böcker till politik, kungafamiljen och semesterplaner. Men vad samtalen än kretsar kring kommer de alltid tillbaka till ett och samma ämne: Att bo i hus.

Det finns ju så mycket att prata om! Elaka grannkatter och kompostering, trasiga vattenledningar och fjolårslöv, rörliga räntor och om man faktiskt behöver två bilar. Och så elpriserna, förstås.

”Jadu”, svarar Ronnie, ”den var helt vansinnigt hög, men då har vi ju haft torkfläkt i hallen och badrummet också.”

Vi kastar oss in i en diskussion om olika värmesystem och elbolag, stopp i avloppet och hur mycket det går på att få besök av en jourjobbande rörmokare en helgdag.

Lilla Knyttet somnar på min axel och jag inser att visst har vi vänner vi känt längre än Anna och Mattias, men det finns ingenstans jag hellre skulle sitta ikväll än just här, vid det rustikt kantstötta köksbord de hittat på Blocket. Och inte bara för att de är roliga, kloka, godhjärtade och de mest spontana och påhittiga människor jag träffat – utan också för att de är våra enda Huskompisar.

Någon måste ju vara först i bekantskapskretsen med att flytta till villa, bland våra vänner var det vi. Ronnie och jag tröttnade på de ständiga andrahandskontrakten, trängseln och stressen och de vansinniga ockerhyrorna. Vi längtade efter lugn och ro, utrymme och livskvalitet, en trädgård att strosa barfota i. Allt detta fann vi i vårt sekelskifteshus i Stjärnhov. Det blev en nystart för oss, en befrielse – men också ganska ensamt. Att vi plötsligt befann oss minst en timmes bilfärd ifrån alla vi känner var inget större problem, vi träffades ofta ändå, och de lyssnade artigt på vårt tjat om inredning och mördarsniglar. Ändå visste vi förstås att de helst pratat om något helt annat.

Men så gick Anna och Mattias och köpte sig ett alldeles eget hus. Visserligen en ordentlig biltur bort, men det spelar ingen roll. Vi är inte ensamma längre.

Kvällen blir natt men vi vill inte gå och lägga oss, alltför mycket att säga, alltför många favoritlåtar att lyssna på och godisskålar att tömma. Lagom till att de första solstrålarna bryter igenom mörkret drar Mattias igång grillen, slänger på allt som finns i kylen: korv och salladslök, sparris och zucchini. Ronnie får igång Anna och Mattias i en diskussion om varför alla hantverkare heter Bosse.

Jag tror inte att de hellre pratat om något annat.

Annika Marklund
Bor:
Stjärnhov. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie. Gör: Journalist med författardrömmar. På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.


Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!

Mest lästa artiklar