Krönika: Myller av fågelungar i naturen

Hemma hos Maria och mig har vi haft mycket spännande att njuta av. Första vattenbundna fågeln med ungar var grågås. Grågåsföräldrar är makalöst vaksamma. De är de enda fåglar som på 50-75 meters håll reagerar på att vi rör oss inne i huset. Gick vi med normal hastighet i huset stack de iväg med sina små ungar. Vi inövade därför en snigelaktigt långsam gång inomhus när vi såg de första grågåsfamiljerna. Grågåsfamiljerna kom upp på vår pir och betade gräs. Med tiden började de också att beta av jättegröe i viken nedanför huset och när ungarna var större gick de ända upp till huset och betade gräs. Vartefter ungarna växte släppte gässen på säkerhetsavståndet.

En kväll när jag kom hem tog det någon halvtimme innan jag kunde gå utanför huset eftersom sex gåsfamiljer med sammanlagt 21 ungar rörde sig på tomten, som närmast inom 10 meter från huset. Häftigt! Gåsfamiljerna höll ihop för att de tillsammans har lättare att upptäcka och mota bort fiender. Det rörde sig alltså inte alls om en stor trivsam storfamilj, som vi människor kanske skulle tolka det. Tvärtom, om en gåsfamilj kom alltför nära en annan så började de vuxna markera med hotfullt böjda halsar att den andra gåsfamiljen inte fick komma närmare.

Grågåsfamiljer såg vi i stort sett varje kväll under ett par veckors tid. Antalet ungar i kullarna varierade mellan en och tolv. Som mest såg vi 33 dunungar under en kväll. Två dagar efter första grågåsfamiljen såg vi ett par kanadagäss med två ungar. Kanadagässen var inte alls lika skygga. De brydde sig inte om att vi rörde oss inomhus och jag kunde också gå ut på balkongen och titta med tubkikare på dem utan att de flydde.

Den 30 april rodde jag ut till den före detta, numera delvis vegetationstäckta, badflotten för att lägga in en plastdunk under flotten så att den skulle flyta lite högre. När jag var en meter från hörnet av flotten flög en gräsandhona upp. I hörnet, på flottens högsta del, hade honan ett bo i en starrtuva! Jag hann se att det var minst sex ägg i boet innan jag raskt rodde därifrån. Jag blev rädd att honan möjligen skulle överge boet, men en tid senare såg vi henne på boet igen. På flotten fick hon under ruvningen ”oväntade” besök av andra fågelarter, som fiskmås, fisktärna, gråtrut, grågåsfamilj, kanadagåsfamilj och sädesärla. En fiskmås som samlade bitar av fjolårsvass till sitt bo kom en gång alltför nära gräsandhonans bo och då fick jag se hur hon gav fiskmåsen ett raskt bett med näbben. Fiskmåsen blev så paff att den tappade de vassbitar den haft i näbben. Gräsandhanen ruvade aldrig utan den höll vakt i närheten.

Den 28 maj kom så det vi väntat på. Då fick jag se en gräsandhona med tre ungar komma vankade fram till fågelmatningen. Senare på dagen kom ett nytt besök vid fågelmatningen, men då var det bara två ungar. Huum… hade en unge försvunnit redan tänkte jag. Jag vet att många fågelungar dör tidigt, men det kändes tråkigt att just en av ”våra” gräsandungar försvunnit. Maria satt på jobbet och såg framför sig hur en gädda tagit en av ungarna. Ytterligare lite senare på dagen fick jag överraskande se att det var två gräsandhonor på vattnet. En med tre ungar och en med två ungar. Det var alltså två kullar! Den tanken hade inte slagit mig tidigare…

Ibland får jag mailfrågor där någon hittat en ”övergiven” fågelunge och undrar vad de ska göra med den. Jag brukar svara att man ska lämna ungen där den är. Nästan alltid finns en eller båda föräldrarna i närheten, men när det är människor nära ungarna håller föräldrarna sig borta. När du lämnat platsen kommer de fram och tar hand om ungarna. Så gå ut och njut av försommarnaturen och låt fågelföräldrarna sköta sitt jobb ifred.

Av Bengt Stridh, viivilla.se juni -09