Limma och spika

Det finns otroligt många olika sorters lim. Det finns lim för mjukplast, hårdplast och metaller, för torrt trä, vått trä och för tapeter, kakel och golvbeläggning. Mattlim, hobbylim, trälim, asfaltlim, vinterlim...


Materialet kommer från Stora Reparationshandboken av Dag Thorstensen, Forum Förlag.
ISBN: 9137122258, 168 sidor. Pris cirka 318 kr.

Till ”vanliga” reparationer klarar du dig utmärkt med en fyra fem olika typer av lim: vanligt papperslim, vitt trälim, polyuretanlim, epoxilim och kontaktlim. Kontaktlim stryker du ut på båda ytorna som sedan ska torka så att limmet inte längre klibbar. Därefter sätter du hop delarna och sätter press enligt anvisningarna på limförpackningen. Limmet torkar fortare ju varmare det är. Epoxilim är ett tvåkomponentlim (lim och härdare) som du måste blanda till före användning. Det används till alla hårda ytor och är utmärkt för reparation av stengods och keramik.

Trälim inne nej.
Trä mot trä inomhus. Flera varianter.

Trälim ute ja
Trä mot trä utomhus

Vinterlim ja
Trä ner till minus 10 grader

Polyuretanlim ja 
Trä mot andra hårda material.

Fyllande Universallim svag ja
Vinyl, typ, kort, PVC, regnkläder o.d.

Universallim stark ja
Papp, trä, keramik, läder, tyg, mjukplast o.d.

Kontaktlim ja
Gummi, läder, plast, glas, keramik o.d.

Textillim ja
Skinn, typ, tältduk

Hårdplastlim ja
De flesta hårda plastmaterial Mjukplast ja Luftmadrasser, regnkläder, plastleksaker

Monteringslim ja/nej
Montering av panel och skivor inomhus Solution ja Limning av gummi och det flesta andra material

Asfaltlim ja
Limning och tätning av takpapp, shingel Epoxilim tvåkomponent ja Limmar de flesta hårda material

Att limma keramik och stengods

Keramik och stengods är oftast tillverkat av tjocka material och det underlättar reparationsarbetet. Man får en rejäl brottyta att stryka ut limmet på. Det är i huvudsak två typer av lim som kan komma i fråga — lim som fäster genast (snabblim och kontaktlim) och lim med längre torktid (tvåkomponentlim). Använder man den första typen av lim måste man vara stadig på handen och veta exakt vad man gör. Korrigeringstiden är minimal. Tvåkomponentlimmet medger tid för justeringar, men kräver att man kan hålla delarna i exakt samma position under hela torktiden. Tejp och en skål med finkornig sand kan i så fall vara ett bra hjälpmedel.

1. Lägg bara lim på mitten av brottytan så att det inte pressas ut när delarna sätts samman.

2. Pressa samman delarna ordentligt och var noga med att de sitter rätt. Lås dem i denna position och en bit tejp över skarven.

3. Pressa försiktigt ner bitarna i hinken med sand så att de står stadigt. Undvik att få sand på skarven, eventuellt genom att du sätter en bit tejp över hela fogen. Sanden ser till att föremålet står stadigt medan limmet torkar. I brist på sand kan du använda vetemjöl. 

Verktyg och tekniker

Att limma med snabblim. Även om tvåkomponentslim av typ Araldit är den limtyp som ger bäst möjlighet att passa in delarna till varandra, finns det tillfällen då du måste ta till limsorter som fäster mycket snabbare, så att presstiden endast blir några sekunder.

Vanligast av dessa är snabblimmet eller superlimmet. Den tekniska betäckningen är cyanoakrylatlim. Vanligaste är enkomonentsvarianten som ska påföras i ett tunt lager på den ena av delarna, därefter pressar du samman dem under några sekunder medan limmet härdar.

Som tidigare nämnts, finns det ingen tid att ångra sig, delarna måste sitta helt rätt från början. Förskjuts de det allra minsta under den korta härdningstiden, riskerar du att limningen misslyckats.

Under de senaste åren har det dykt upp lim av denna typ i tvåkomponentsform bestående av lim och en så kallad accelerator. Med några av dessa limtyper kan du då sätta samman delarna och sedan påföra limmet hela vägen runt skarven. En dusch med acceleratorn efteråt ger ögonblicklig sammanfogning. Följ bruksanvisningen noga.

Att limma trä. Vanligt trälim finns i många olika varianter, och även om många av dessa gör ungefär samma sak och kan användas till olika typer av limarbeten, kan det vara bra att ha tillgång till i alla fall några olika sorters lim – se översikten. Då är det lättare att få en hållbar limfog.
Lim bör som regel påföras på båda ytorna, i alla fall om det gäller kådrika träslag. Lägg på ett tunt lager, låt torka några minuter (det som kallas ”öppen tid”) och pressa samman. Trycket ska vara så pass stort att limmet sipprar ut, men inte mer. Använder du spik eller skruv, kommer de att stå för sammanpressningen och du kan hoppa över tvingarna. Torka genast av överflödig eller utsipprande lim med en fuktig trasa.

TIPS!
När du limmar vanligt trä, bör bägge ytorna bestrykas. En limfog ska vara tunn, och limmet måste därför spridas ut med en pinne eller något liknande. Vänta gärna några minuter innan du sätter samman ämnena, det gör fogen starkare.
 

Förlimma
På snedsågade ytor eller på poröst trä, som spånskivor, måste du förlimma för att det ska hålla ordentligt. Blanda vitt trälim med vatten i förhållandet 2:1. Pensla blandningen på ytorna och låt torka helt. Limma sedan på vanligt sätt och spänn samman.

Limma inte ändträ
Var noga med att kontrollera ämnena innan du limmar och att kontaktytan ska vara så stor som möjligt. Tänk på att det inte går att limma ändträ mot en yta och få en stark fog. Du kan alltså inte limma samman två ämnen till ett T, utan att samtidigt skruva eller sinka samman fogen. Det finns två orsaker till detta: den ena är att ändträ suger alltför mycket så att limmet inte fäster tillräckligt, den andra är att ju längre ”benet” är, desto mindre kraft behövs för att knäcka fogen.

Vattenfast limning
Ska du limma konstruktioner utomhus, måste du använda vattenfast lim. Det bästa och enklaste är kanske ett porfyllande polyuretanlim som expanderar med vatten. Detta lim används för vanlig limning av trä, men kan också användas till metall.

Innan du applicerar limmet, måste ytorna fuktas med vatten. Därefter sätts de samman i press, och efter några timmar eller ett dygn, kan du skära bort överflödigt lim (skum).

Spikning
Att slå i en spik är inte så svårt, men det är inte heller bara att banka loss på spiken. Du måste ta hänsyn till materialet och underlaget. till vilken styrka förbindningen ska ha, och välja spik utifrån detta.

Du får aldrig spika fast mindre föremål eller nära änden på en list utan att först borra. I annat fall spricker träet och allt går åt skogen. Borra hål, med samma diameter (eller något mindre) som spiken, i ämnet som ska spikas fast, men inte i underlaget som ämnet ska fästas i. Lister av ek eller andra hårda träslag spricker mycket lättare än mjuka träslag. Där måste du borra hål till varenda spik.

Tre gånger tjockleken
En gammal tumregel säger att spikens längd ska vara tre gånger ämnets tjocklek, men inomhus, där rörelser och fuktighet inte påverkar virket lika mycket, kan längden reduceras något. Så till exempel skulle en 15 mm tjock list kräva en spik som är 40 mm, men använder du huggen spik, kan längden minskas ett snäpp eftersom räfflorna gör att spiken sitter nästan lika bra som en skruv.

Det går bara att spika fasta underlag. I en gipsplatta får spiken inget fäste, med mindre än att du träffar en regel på baksidan. Masonitskivor och asfabord är heller inget vidare att spika i, medan spånskivor ger något bättre fäste. Däremot kan gipsskivor och mjuka fiberskivor av olika slag naturligtvis spikas mot ett fast underlag.

TIPS!
Om du av en eller annan anledning inte har möjlighet att borra hål för spikarna (om du t.ex. inte har tillgång till en borr) finns det andra möjligheter:

1. Du kan borra hål med en modellborr, men ta det försiktigt.

2. Knipsa av spiken med tång så att den får egg. När spikspetsen placeras tvärs fiberriktningen, krossas fibrerna, medan en vanlig spik skulle ha bänt isär dem.

3. Placera spiken med huvudet nedåt på en bit metall eller sten och hamra spetsen så att den blir platt. Men ingen av dessa lösningar är lika bra och säkra som att förborra.

Tips när du spikar

En spik ska vara minst tre gånger längre än tjockleken hos det ämne den ska fästa (se figuren). För tunna ämnen kan längden vara fyra gånger tjockleken.

Använd spikdrivare för den sista millimetern, även vid grövre spikning. Resultatet blir bättre genom att spikhuvudet hamnar i nivå med ämnet och du undviker fula slagmärken.

Spikspetsen kan spräcka fibrerna i träet. Vill du slippa borra kan du lösa problemet genom att antingen knacka spetsen platt eller klippa av den och placera “eggen” tvärs mot fibrerna. På sa vis klipps fibrerna av istället för att pressas åt sidan.

Undvik att spika i närheten av kvistar. Nära änden av ett ämne måste du borra ett hål först. Detta gäller även vid skruvning. Spikarna i ett utegolv eller på en väggpanel ska inte gå i vågor. Resultatet blir både professionellt och snyggt om du fäster upp ytterplankorna och sedan märker ut var spikarna ska sitta. Du kan också märka ut placeringarna på förhand på varje enskild bräda.

Sätt inte spikarna på linje i samma ämne om de ska stå tätt — då spricker träet lätt. Det bästa är att spika i ett sicksackmönster.

Saknar du dyckert?

Ta en vanlig trådspik. Lägg huvudet mot metall eller sten och knacka till det från sidan. Vrid och knacka från andra hållet. Du får inte ett perfekt dyckerthuvud men ett spikhuvud som är avlångt och därför lättare att slå ner med spikdrivare.

 

Söker du köpinformation, klicka här för att komma till Vi i Villas Köpguide!
Söker du hantverkare, klicka här för att komma till Vi i Villas hantverksguide!

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar