Vi har ett hål i taket. Mitt i det vackra, vita trätaket i vardagsrummet. Alldeles runt, nästan två decimeter i diameter. Det dröjde innan vi ens tänkte på det. Länge reflekterade jag knappt över de sågspån som alltid låg på den fejkpersiska mattan från Ikea likt en driva smutsgul snö. Nu i efterhand känns det bisarrt: jag dammsög upp dem, om och om igen, utan att ägna en tanke åt varifrån de kom.
Tills det en kväll blev omöjligt att inte undra.
Insikterna kom till oss, en efter en: Det liksom snöar från taket. Det liksom snöar från ett hål i taket. Vi har ett hål i taket.
När vi väl insett faktum kom alla frågor. Vem har sågat upp ett hål i vårt tak? När? Och inte minst – varför?
Några svar har vi fortfarande inte fått. Nu är hålet övertejpat med ett vitt kuvert och en naturlig del av städrutinen: vid varje veckostädning pillar jag bort tejpen som redan är på väg att släppa av tyngden, hoppar snabbt undan när drivorna av uppsamlade sågspån rasar ner över mig. Dammsuger mattan, tejpar fast kuvertet med ny tejp och städar vidare.
Det mystiska hålet har blivit vardag. Vi har kommit till ro med att det är så mycket vi aldrig kommer att få svar på. Det är som det är – vår villa är ett mysterium.
Jag trodde att ju längre vi bodde här, desto bättre skulle vi förstå varandra, jag och huset. Bli de allra bästa vänner. Lära känna varandra, dela förtroenden, viska hemligheter i mörkret.
Och visst har vi påbörjat något slags försiktigt utforskande. Sakta men säkert kartlägger jag byggnadens alla små egenheter, lär mig var trappans ledstång sitter löst och att skilja på olika golvplankors speciella knarr. Men på sina många hemligheter ruvar huset i tysthet. Hur det kommer sig att vattnet i båda badrummens duschar hellre rinner ut på golvet än ner i golvbrunnen, hur alla dessa flugor lyckas ta sig in mellan mitt arbetsrumsfönsters igenlimmade glasrutor och hur många jättespindlar som egentligen bor under sovrumströskeln är alltihop sådant det helst håller för sig själv.
Kanske har jag tänkt fel. Kanske är det inte meningen att huset och jag ska bli vänner. När jag tänker efter faller pusselbitarna på plats, det blir allt tydligare: inflyttningens storslagna förälskelse, reno-veringens underbara överraskningar, de första trevande försöken till närhet. Senare, de mer och de mindre angenäma upptäckterna som alla med tiden blir en del av vardagen, av vårt liv tillsammans.
Nej, vi är inte vänner. Vi har ett kärleksförhållande.
I kärlekens natur ingår ett visst mått av mystik. Man kan aldrig förvänta sig att få veta allt om den man älskar. Man lär sig att leva med varandras egenheter, låter kärleken växa sig starkare mellan frågetecken och hemligheter.
Och varje dag finner vi nya frågor att ställa.
Häromdagen, på väg till brevlådan, lade jag för första gången märke till den tjocka kabel med stickkontakt som slingrar sig ut på trätrallen intill ytterdörren. Den verkar leda rakt in under huset, in i grunden. Jag visade kabeln för Ronnie, vi undersökte den noga – ja, alltså, vi tittade länge på den medan vi muttrade och hummade och kliade oss i huvudet – och har naturligtvis fortfarande inte den blekaste aning om vart den leder eller vilken uppgift den har.
Men vi misstänker att den har något att göra med hålet i taket.
Annika Marklund:
Bor: Stjärnhov. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie. Gör: Journalist med författardrömmar. På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
