Krönika: Kanonvinter för långfärdsskridsko

De senaste två vintrarna har varit mediokra för långfärdsskridsko på Mälaren. Men denna vinter har varit riktigt bra. Maria och jag åkte skridskor 14 av de 15 mellandagar vi var lediga mellan jul och trettondagen.


Dagen efter Annandag Jul var det säsongspremiär på Mälaren. Vi åkte på Asköviken, som är en klassisk fågellokal. Denna dag såg vi lite mystiska fågelspår i den tunna snön på isen. Det var en stor fågel som hade startat på isen, det kunde man se av de stora fotspåren och med ledning av avståndet mellan vingspetsarna som nuddat isen vid starten. I den intilliggande tunnare och snöfria is syntes spår av ihopfrusna isflak. Jag trodde först att det var ett djur som gått igenom isen och kämpat sig fram, men det var nog den stora fågelns spår kom vi underfund med efter tag. Troligen var det alltså en svan som gjort dessa udda spår.

Dagen efter, 28/12, kunde vi så göra skridskopremiär från hemmaplan där vi startade vår tur på Ridöfjärden hemma på tomten, tillsammans med Anders och Mattias. Äntligen… Vi åkte ända till östra hamnen. Vi blev fotade av Harry Frank från Lillåudden och några dagar sedan kunde vi se oss själva i VLT bland bilder läsarna skickat in till VLT. Enligt Harry var vi de första skridskoåkarna där denna säsong.

På nyårsdagen åkte vi med Morgan och Ingegerd nästan ut till Stora Sandskär på östra Västeråsfjärden. Vi kunde inte åka ända ut till ön eftersom det var öppet vatten närmast ön och det var många vindbrunnar med öppet vatten eller tunn is på vägen dit. När vi vände stod vi på en stor triangel av is som avgränsades av ön och båtrännan in till Västerås hamn. Det blåste en del och jag tänkte tanken att denna is skulle kunna blåsa iväg eftersom det var öppet vatten på båda sidor. Mycket riktigt fick vi dagen efter höra av Mikael att isen där vi stått hade blåst bort i den friska vinden.

Den 5/1 åkte vi hemifrån genom Aggarösundet till Granfjärden och Kungsårafjärden. Aggarösundet är alltid lite knepigt eftersom sundet bitvis är relativt smalt och med den livliga båttrafiken på Mälaren blir isen uppbruten, så på ett ställe fick vi gå genom en vassrugge. Att besegra Aggarösundet är lite grann som att ta sig igenom Nordvästpassagen, fast i mindre skala.

24/1 gjorde vi en tur som jag döpte till Lilla Fyrrundan. Vid en invigningsfest i vårt nya hus fick vi en minifyr som är ca 1,5 m hög. Det var den första fyren på turen. Ett par km söderut nådde vi Fröholmens fyr, där vi vände och åkte västerut till Stora Sandskär. Där rundade vi fyren på öns södra spets. 6 km norrut åkte vi förbi fyren på Västra Holmens västra sida. Där var det en lite knepig råk som vi fick göra en kilometerlång omväg runt. Dagen efter hade råken breddats så mycket att det bitvis var öppet vatten där vi åkte under fyrrundan. Väster om båtrännan skådade vi Hovarens fyr. Efter ett besök på Mikael Genbergs verk Utter Inn, ett undervattenshotell!, åkte vi hem till Dyudden och efter 3 mil jämnt var vi åter vid vår egen minifyr.

Tänk säkert för tryggt åkande. Här skrinnar Maria Lindén, Mattias Lindquist och Anders Glämsta på finis.

Sällskap ger trygghet 

När man vistas på sjöis är det tre saker man ska tänka på. Sällskap ger trygghet. Om något händer kan man hjälpa varandra. Det gäller också att ha rätt utrustning. De flesta vet att man ska isdubbar, men de har man bara nytta av om man går igenom isen. Det finns ingen chans att säkert se på isen hur bärig den är och därför måste man ha en ispik med sig. Man hackar med ispiken i isen så fort man ser att isytan förändras och då kan man med vana bedöma om isen är bärig eller inte. Vanliga skidstavar med truga är oanvändbara för att bedöma isens bärighet. I ryggsäcken har man förutom matsäcken ett komplett ombyte av kläder. Ryggsäcken ska ha midjerem, grenband och på den fäster man livlinan som man ska nå utan att behöva ta av sig ryggsäcken.

Det tredje som behövs på sjöis är iskunskap. Genom att gå med i en långfärdsskridskoförening får du lära dig hur man vistas tryggare på sjöis. Lär av de erfarna! Långfärdsskridskoåkare är de som rör sig över de största ytorna på sjöis och det är de som har den bästa kollen på isarna över ett större område. Men även efter sådär 1500 mil på långfärdsskridskor får jag fortfarande nya erfarenheter på varje tur och jag tycker fortfarande att det är lika kul varje gång jag är ute. Häng med du också!

Tips!

Är du sugen på att prova långfärdsskridsko?

Här finns alla klubbar för långfärdsskridsko i Sverige.

Vill du läsa fler artiklar som den här?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!


Mest lästa artiklar