Hörde på radion att några hantverkare misstänks för att ha anlitat en undergrupp till Hells Angels för att driva in sina fordringar på ett större byggföretag. Tydligen har byggföretaget drabbats hårt av finanskrisen och därmed ställt in betalningarna till diverse elektriker, målare och snickare.
Om det är sant eller inte får väl tingsrätten försöka avgöra, förhandlingar inleds nästa vecka. Att man inte anlitar kriminella för att driva in skulder säger väl sig självt för de flesta, men som hantverkare finns det ju lagliga möjligheter att få hjälp med att få in pengarna, om man skrivit kontrakt vill säga. Och gjort jobbet korrekt. Och det är här som jag, som aldrig någonsin varit utföraren av ett hantverksuppdrag utan alltid varit beställaren, funderar lite över vad jag har för möjligheter.
Ibland är det ju så subtilt det där, om man tycker att jobbet blev bra eller inte. Kanske tycker man bara att det inte blev snyggt. Ingen riktig finish, fula skarvar eller inte riktigt så noggrant som man inbillar sig att man själv skulle ha gjort det (fast då på tredubbla tiden…). Inte direkt fel alltså, men lite fult. Hur lätt är det då att reklamera?
Sen har vi det där med tiden. Måste det verkligen ta så lång tid? Har man inte varit på plats när jobbet gjordes är det också lätt för den fantasifulle att inbilla sig att de gör flera jobb parallellt eller fikar och snackar halva tiden.
Visst, den kloke och nitiske beställaren kräver fast pris, men hur ska man själv som amatör veta hur lång tid det tar att måla om ett sovrum, och om det verkligen behöver bredspacklas?
Min man beställde ett målningsjobb hem till oss för ett par månader sedan. (Detta för att jag i princip ställt ulitmatum – måla eller så drar jag! Vilken hemsk fru, va, men så är det vissa dagar när ”attgörahögen” vuxit sig för stor!) Det var inte mer än en trapp och en korridor, men ändå gick det på svindyra 8000 spänn. Visst, det blev fantastiskt fint, inte tal om saken, men jag hade varit nöjd med hälften så noggrant jobb, jublat bara jag slapp se de fula gamla fläckarna och inte själv behövde klättra på stege i trappen. Men hur ska man säga det? ”Öh, du målarn, du behöver inte vara så noggrann, eller? ” Det går ju inte. Han har ju sin yrkesstolthet, och som sagt, jobbet blev verkligen bra och jag vet att han absolut inte maskade. Men ambitionsnivån var definitivt högre än min. Här blev det alltså omvänd problematik. Och det är bara att slanta upp, det kändes verkligen pinsamt att ifrågasätta summan.
Så summa summarum blir väl att det är bäst att göra jobbet själv. Då blir man inte lurad, och man får det resultat man förtjänar. Frågan är bara om man accepterar hur dålig man verkligen är, egentligen…
Vill du läsa fler artiklar som den här?
Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få våra erbjudanden – det är gratis!
