Vilken sörja!

Det är inte utan att man börjar längta efter en pool så här års när solen skiner i nacken och en och annan svettdroppe kan anas i pannan. Då skulle det kännas skönt att kasta sig ner i det azurblåa vattnet och sträcka ut i några längder.

Det är inte utan att man börjar längta efter en pool så här års när solen skiner i nacken och en och annan svettdroppe kan anas i pannan. Då skulle det kännas skönt att kasta sig ner i det azurblåa vattnet och sträcka ut i några längder.

Just nu har jag ingen möjlighet till det – men jag har haft det vid andra tillfällen i livet. Och jag har alltid tyckt det varit värt besväret, trots att det är en hel del att stå i med att äga en pool.

Min litania har stundtals varit lång med poolskydd som ständigt trilskats, pumpar som kärvat och värmesystem som grävt djupa hål i plånboken. Men detta har alltid överträffats och varit värt besväret den underbara sommardag då alla har badat och trivts runt poolen.

Mitt livs första pool låg i Upplands Väsby utanför Stockholm. Jag måste erkänna att jag kände mig fantastiskt stolt när familjen och jag kunde ta premiärdoppet i den. Tänk att vi hade fått det så bra att vi kunde unna oss en pool! Vi hade också mycket glädje av poolen – men det jag minns bäst efter 20-25 år är faktiskt lite mer udda: De gånger när sonen och jag sprang ner till poolen under ett stort paraply till skydd mot sommarregnet och kastade oss i. Det var som att simma i sammet …

Mitt livs andra pool ligger i södra Frankrike där hustrun och jag har ett litet hus. Vi lät bygga det för cirka femton år sedan och själva bygget avlöpte mycket smärtfritt. Särskilt med tanke på att vi, av lättbegripliga skäl, för det mesta befann oss 250 mil från själva bygget.

Efter ett år var huset klart, men vi insåg så småningom att det med tanke på klimatet nog nästan var nödvändigt med en pool.

En poolbyggmästare tillkallades raskt. Han visade sig heta herr Soria och meddelade att poolen praktiskt taget var på plats och att hustrun och jag över huvud taget inte behövde bekymra oss om detta lilla projekt. När vi sågs vid nästa tillfälle var poolen nästan klar och herr Soria utbad sig om slutbetalning, vilket han tyvärr också fick. Jag ska inte trötta er, kära läsare, med alla detaljer i den fortsatta historien. Men jag har sedan dess aldrig sett till herr Soria och hustrun och jag badade i flera år i en pool som såg ut som ett gigantiskt badkar på tomten. Herr Soria döptes om till herr Sörja (för det var det verkligen) och en annan poolbyggare fick till slut göra klart jobbet.

Detta utspelade ju sig i det farliga utlandet så låt er inte avskräckas i era pooldrömmar av denna sorgliga lilla historia. Tvärt om – låt er inspireras till att gå och bada med hjälp av månadens Vi i Villa.

Och missa inte nästa nummer – med sommarens gör-det-självtips. Det är alla läsare som är med i villapanelen som bestämt innehållet och då kan det ju bara bli toppen!

Till dess – simma lugnt!

Annons

Björn Vingård, chefredaktör

25 april 2007