Det blev höst och med oktober kom kylan. Jag njuter av att gå runt i stickade koftor och fårskinnstofflor i värmeljusens sken, värma händerna kring heta tekoppar. Det enda som saknas är brasan i kakelugnen. Vedkorgen är full, tidningspapper ligger redo. Det trivsamma, värmande knastret är bara några tändstickor bort. Om jag kanske ändå skulle våga...
Men sedan tänker jag på damen i järnaffären.
Jag gick in för att köpa en hink att förvara askan i. Det var vår och jag var nyinflyttad och lyrisk: jag har ett hus! Och en kakelugn! En man kan elda i!
”Du eldar väl inte papper”, frågade damen i kassan. ”Ja, jag tänker, eftersom du får så mycket aska.”
”Nej”, ljög jag.
”Bra, för du vet, eldar du papper eller ved som inte är genomtorr, då blir det skorstensbrand. Rören spricker. Och du vet väl att det är viktigt att stänga till spjället när elden tagit fart. Men inte så mycket att det kommer in osynliga gaser från röken.”
”Nej, just det”, sa jag. ”För... det vore ju dumt?”
”Dumt?” Hon stirrade på mig. ”Då dör ni!”
Jag betalade för min askhink och gick. Kakelugnen har stått orörd sedan dess.
Det är inget konstigt, intalar jag mig. Att ha respekt för eld är sunt. Det borde väl vem som helst förstå.
Några meter från kakelugnen står en brandsläckare. Besökare brukar nicka mot den och säga: ”Finns det verkligen sådär stora?”
Vadå, jag har en på ovanvåningen också. Och tre mindre. Plus fyra brandfiltar. Sunt förnuft, bara.
Då skrattar de alltid, som om jag sagt något roligt.
Jag förstår inte. Det lät ju så rimligt, allt den snälle mannen från Svensk Brandsäkerhet sa när han ringde. Han lät inte alls som de vanliga telefonkrängarna som försöker sälja morgontidningsprenumerationer och sportsockor i tusenpack. Han brydde sig verkligen om att vårt hus inte skulle brinna ner: ”Vilken tur att jag ringde just idag – det här hade kunnat gå hur som helst!”
Senast var det min styvpappa som skrattade sig halvt fördärvad åt min nioliters skumsläckare i köket. Mellan skrattattackerna flämtade han fram: ”det måste varit en sjuhelvetes försäljare du pratade med!”
Frågan är om han faktiskt var en så briljant försäljare. Eller om det var jag som var en sjuhelvetes mottaglig konsument.
Det finns särskilda register hos telefonförsäljarna över människor som nyligen flyttat till hus. Det vet jag. Eftersom de ringer och säger: ”Nejmen hejsan, jag ser att du flyttat till hus! Då vet jag precis vad du behöver.”
Ibland undrar jag om mitt namn fått en särskild markering i det där registret. Ett litet L för Livrädd.
Naturligtvis. Ingenting säljer som rädsla.
Att flytta in i ett hus är att vara rädd. För att vara oansvarig: veta för lite, kunna för lite. Jag har inga problem med att säga nej till morgontidningarna och sportsockarna, men antyder någon att de sitter på en produkt eller tjänst som skyddar mitt hus från att brinna ner, rosta, spricka, mögla, smälta, länsas av skurkar eller föras bort av utomjordingar, då har jag kreditkortet uppe innan de hinner säga ”avfuktare”.
L för Lättlurad.
Samtidigt: statistiken. Det brinner i sjutton svenska hem, varje dag. Tjugo procent av alla akuta olycksfall sker i hemmet – över 150 000 fall om året. Hur många som dör av den där livsfarliga kakelugnsgasen framgår inte.
Fast... är det inte ganska kallt här inne? Jo, och jag har ju alltid önskat mig en kakelugn, en man kan elda i. Koftan och tofflorna är på, teet kokat, ljusen tända. Vedkorgen är full, tidningspapper ligger redo. Om jag kanske ändå skulle våga...
Jag drar ett djupt andetag. Sneglar mot skumsläckaren.
Några minuter senare knastrar veden. Värmen sprider sig i huset.
Och jag lever fortfarande.