I samma stund som den sista snön smälter börjar Ronnie och jag planera hur vi ska få ordning på den igenväxta djungel som borde vara vår trädgård. Efter ambitiöst googlande förstår vi att den första och viktigaste punkten på vår att göra-lista är fjolårsgräset. Det måste bort.
Solen skiner och vi går ivrigt loss med varsin kratta. Trädgårdshandskar på. Grannar promenerar förbi nere på vägen och vi vinkar, andfådda och stolta, tar en liten paus: jaha, ni är ute och fingår alltså, härligt, själva försöker vi få bukt med fjolårsgräset va, hårt jobb men det måste ju göras!
Dagen därpå skiner solen igen och vi krattar igen. Jämför begynnande solbrännor och beundrar den fullständigt episka hög gräs och löv som nu tornar upp sig bakom uthuset.
Tredje dagen hänger regnet i luften. Jag har fått blåsor i handflatorna trots trädgårdshandskarna. Träningsvärken i ryggen och i höger axel får mig att gå böjd i en inte helt ergonomiskt idealisk vinkel.
”Du ser ut som en ostkrok”, säger Ronnie.
”Tyst och kratta istället”, säger jag.
Inga grannar promenerar förbi. Det är lika bra det.
När regnet till slut ger oss en anledning att ge upp och gå in ställer vi oss båda två och ser ut över de brungrå gräsmattorna. Ingen av oss behöver påpeka det uppenbara: det syns ingen som helst skillnad jämfört med innan vi påbörjade Operation Bort Med Fjolårsgräset.
Den fjärde dagen har Ronnie alstrat ny energi. Han omsätter den dock inte i krattande.
”Det måste finnas ett bättre sätt”, mumlar han, blicken fastnaglad vid datorskärmen. Han googlar outtröttligt. Hamnar på otaliga sajter för amatörpoeter. ”Fjolårsgräs” är uppenbarligen en populär metafor i modern svensk poesi. Ingen av dikterna handlar om hur man avlägsnar det från sin trädgård. Tyvärr.
Vi går vidare till plan B: promenerar över till en granne som redan stoltserar med fräsch gräsmatta och prunkande rabatter.
Jo, undrar vi, det här med fjolårsgräset?
”Det skulle ni ha klippt i fjol”, svarar hon, muntert.
Just det, säger vi. Det var ju bara det att vi aldrig lyckades få igång gräsklipparen. Eller trimmern. Och om vi helt enkelt låter det vara kvar?
”Då kommer det att ligga som ett täcke över trädgården och kväva allt liv där under.”
Fanns det någon växtlighet alls innan människan kom med sina verktyg?
Det låter ofattbart dramatiskt. Jag och Ronnie är skakade. Vi lommar hemåt igen, överens om att det är ett mirakel att det överhuvudtaget fanns någon växtlighet i världen innan människorna kom med sina krattor och knattrande motorgräsklippare.
Å andra sidan: våren är miraklens och livskraftens tid.
När molnen spricker upp och lämnar plats åt solstrålarna följer fjolårsgräset efter. Mellan tovor av smutsgrått gräs spränger plötsligt ivriga, färgsprakande blommor fram.
Det ger mig en idé. Full av tillförsikt öppnar jag dörren till uthuset och dammar av gräsklipparen, den som följde med huset och som vi aldrig lyckats få att starta.
”Du vet att det inte går”, säger Ronnie. ”Du kommer bara att bli besviken.”
”Vänta bara”, svarar jag.
Fem minuter senare är halva gräsmattan klippt. Under allt det grå gömmer sig ett täcke av pigga, späda strån i friskaste grönt. Jag torkar svetten ur pannan och fortsätter.
Gräsklipparen som återuppstått från de döda tuggar glupskt i sig det gamla, bereder plats för det nya.
Motorn rosslar ovant, hackar och hostar. Ljudet skär genom den solvarma morgonluften. I mina öron låter det vackert. Nästan som poesi.
Annika Marklund:
Bor: Stjärnhov.
Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie.
Gör: Journalist med författardrömmar.
På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.