Någonstans mellan Järna och Mölnbo slår jag på helljuset.
"Vi är snart hemma", säger jag. Lilla katten svarar inte. Hon har somnat så gott i sin resebur. Sista återbesöket hos veterinären idag. Det efterlängtade beskedet: Lillan är äntligen frisk.
Det har blivit många turer till veterinären de här veckorna. Åtta mil enkel väg. Minst en gång varje resa har tanken slagit mig: hur klarade vi oss utan bil?
När Ronnie och jag lämnade Stockholm för den sörmländska landsbygden hade vi inga körkort. Själv hann jag kugga tre gånger innan jag fyllde tjugo, Ronnie hade aldrig ens suttit bakom ratten.
Det var logiskt, tyckte vi. Klart att man flyttar ut på landet först – tänk vad motiverad man måste bli att klara uppkörningen!
Vi hade hunnit bo i huset i två månader när det ringde på dörren. Två pojkar i elvaårsåldern stod utanför med varsin kartong majblommor i famnen. Vi hade valt ut några nålar när en av pojkarna föreslog: "ett sånt här klistermärke till bilen, kanske?"
”Vet du”, sa jag, ”vi har faktiskt ingen bil”.
Jag kunde lika gärna sagt att vi brukade smörja in oss med rapsolja och dansa foxtrot hela vägen in till Flen.
"Eh", sa den ena unge försäljaren till slut. "Hur åker ni?"
En bra fråga. Svaret? Buss 789. Den tog oss de två milen in till Gnesta, till gymmet, biblioteket, pendeltåget. Varje gång jag klev på frågade busschauffören: "en ungdomsbiljett, eller?" Enligt Sörmlands Länstrafik är man ungdom upp till tjugo, så jag svarade "nej, en vuxen, tack".
En dag var jag på extra glatt humör och sa istället att "jaså, ser jag så ung ut, det var roligt!"
"Inte vet jag", sa chauffören. "Men jag kör ju mest bara skolungar och pensionärer. Alla andra har bil."
Det var en helt korrekt iakttagelse. Under våra dagliga promenader ner till Ica mötte vi ibland våra bilburna grannar. Vi höjde handen till hälsning och de vinkade tillbaka, sökte förvirrat med blicken efter något i höjd med våra fötter. Snart förstod vi vad de letade efter. Hunden.
Så är det. Är man ute och går rastar man hunden. Är man på väg någonstans tar man bilen.
Vi hann bo i huset i fyra månader innan vi stolta tog emot våra körkort. Samma vecka slog vi till på en sex år gammal Volvo V70.
Visst hade vi förstått att livet skulle bli lättare med bil. Bara inte hur mycket lättare.
Plötsligt kunde vi handla mer än vi orkade bära uppför den kilometerlånga backen från Ica. Vi kunde hämta vänner vid tåget, åka till Nyköping och gå på bio, till Gnesta och köpa grästrimmer, till Trosa och äta middag. Ja, vi kunde faktiskt åka precis vart vi ville.
Livet med bil är enklare, bekvämare, friare. Idag skulle vi inte klara oss utan.
Och samtidigt kan jag inte låta bli att känna att något gått förlorat.
Vi kan åka vart vi vill, alltid på väg någonstans. Det är klart att man kan gå ändå, men det går ju så mycket fortare att ta bilen.
Jag minns inte ens senast jag promenerade ner längs Käxlevägen, stannade till vid hagen och kliade hästarna under pannluggen, såg ut över sjöns glittrande vatten. Ändå var den promenaden en av anledningarna till att vi flyttade just hit.
Första gången vi tittade på huset som skulle bli vårt hoppade vi av bussen en station för tidigt. Det var höst, men ännu sommarvarmt och vi följde den slingrande vägen längs med bäcken, förbi alla de vackra villorna och söta sommarstugorna, såg på varandra och var överens: på den här vägen vill vi bo.
Kanske måste det inte alltid gå så fort. Kanske borde man ta sig tid.
Strax innan Björnlunda möter jag 789:an. Chauffören är ensam i bussen.
"Man kanske skulle ta och skaffa cykel", säger jag till katten. Hon gäspar och somnar om.
Buss 789 som tog oss överallt förut.
Annika Marklund: Bor: Stjärnhov. Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie. Gör: Journalist med författardrömmar. På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.