Allt var perfekt, vackert som ett vykort. Den halvmånformade grusgången, de vajande trädkronorna, näckrosorna som låg som ett svagt rosafärgat lapptäcke över sjön, på armlängds avstånd från köksfönstret. Själva huset var pampigt men välkomnande, med stora fönster och murgröna klängandes längs den vitrappade fasaden.
Det hade till och med ett namn. Arken. Bara en sådan sak.
Vi gick hand i hand genom de ljusa rummen och bara visste: ja. Här ska vi bo. Vinden kan bli biorum, syrummet barnkammare, vi får till och med varsitt arbetsrum! Älskling, här kan vi bli lyckliga.
Visst förstod vi, rent intellektuellt, att huset – det första vi tittat på – kanske inte var perfekt i alla avseenden. Utgångspriset låg några miljoner över vår budget, inget som helst underhåll hade utförts sedan sjuttiotalet. Vi skulle behöva gräva ny brunn. Det gamla garaget hade kunnat fungera, om inte porten varit alldeles för liten för att en bil skulle kunna köra in. Sjön, den sagolika, en tredimensionell Monetmålning, var omöjlig att bada eller fiska i. Eftersom den alls inte var någon sjö. Utan ett kärr. Lägg därtill uråldriga elledningar, en ansenlig mängd mögel och fukt i både tak och grund och trehundra kvadratmeter som skulle värmas upp med hjälp av elvärme.
Att närmaste tågstation och matbutik låg flera mil bort hade kanske inte i sig varit ett problem. Om vi haft körkort. Det hade vi inte.
Nej, på pappret var Arken inte det idealiska första huset. Men det var ju så vackert, så obeskrivligt, andlöst vackert. Det kändes ju så rätt. Är det inte det allra viktigaste? Man ska ju gå på känsla. Och man ångrar väl bara det man aldrig gjorde?
Jo, så heter det. Ett ordspråk som nästan blivit en sanning. Och tanken är god – en uppmaning att våga, att inte stå och vela utan ta steget, språnget, släppa sargen. För att inte en dag behöva se tillbaka och sucka: tänk om…
Som uppmuntran till den som är rädd för förändring kan orden säkert fungera som en välbehövlig påminnelse om att livet är till för att levas. Men för den otåliga, hon som alltid längtar någon annanstans…
Vi lade ett bud. Ett lågt, så lågt att det antagligen skulle kallas ett skambud. Bara minuter senare ringde mäklaren tillbaka: säljarna var beredda att gå ner två miljoner. Till halva utgångspriset. Fortfarande lite dyrt, med alla nödvändiga renoveringar helt oöverstigligt. Och ändå…
Ångrar man bara det man aldrig gjorde?
Vi tackade nej. Vi var tvungna. Det är det bästa beslut vi någonsin tagit.
Men just då gjorde det ont. Vi var oförberedda – visst hade vi båda två förlorat budgivningar på lägenheter tidigare, men alltid bara känt att det varit bostäder vi gått miste om. Att ge upp Arken var att släppa taget om en dröm, om ett liv vi inombords redan börjat leva.
Nej, man ångrar inte bara det man aldrig gjorde. Nej, man ska inte alltid följa sina drömmar, lyssna till sitt hjärta, gå på känsla. Alla drömmar är inte menade att bli verklighet – åtminstone inte just då.
Ett halvår senare flyttade vi in i vårt alldeles egna hus. En gul trävilla med massor av verandor och knarrande trägolv. Här finns inget biorum, inga näckrosor, men när jag sitter i mitt lilla arbetsrum med snedtak och ser ut över hästhagarna och den snötäckta sjön finns det inga som helst tvivel: det är alldeles rätt.
Visst händer det att vi tänker på Arken. Närmare bestämt varje gång vinterns elräkningar ska betalas och vi påminns om hur osannolikt mycket värre det kunnat vara. Då ser vi tillbaka, suckar lättat:
tänk om…