Ny krönikör: Annika Marklund
Det är första gången hon bor i hus. Första gången i vuxen ålder som hon har ett riktigt hem, ett eget. Det ska hon från och med nu skriva om i Vi i Villa!
Det börjar här. I en grusig hall, full av fuktiga flyttkartonger, åtta mil från den möblerade andrahandstvåan på Polhemsgatan. Det skulle lika gärna kunna vara åttahundra. Vi kommer ändå aldrig att återvända dit. Det finns ingen anledning. Det är ju här vi bor, Ronnie och jag. Från och med… nu.
Vårt hus. Det är obegripligt. Det var ju alldeles nyss som jag klickade på hemnet-annonsen mamma mailat över, det lilla gula huset på höjden, plommonträden och hästhagarna, sjöutsikten. Ilningen längs ryggraden: där. Precis där kan jag bo.
Det känns som alldeles nyss: Vi klev av länsbussen nere vid Ica, följde den slingrande vägen uppför berget, längs med ån. Glittrande solljus och löv som började skifta i rött.
Men mer än ett halvår har gått sedan vi såg huset som skulle bli vårt för första gången. Det var en ögonblicklig förälskelse. Ögonblicklig och blixtsnabb. Den varade i två minuter. Sedan gick vi in.
Vi visste ingenting om att titta på hus. Bara att man ska gå på känsla, att det ska kännas rätt. Så möttes vi av trånga rum med de klaustrofobiskt låga, bruna innertaken, det mörka köket med sina spygröna luckor, de slarvigt tapetserade väggarna i märkliga färgskalor. Sluttande golv och dörrar i avskavd masonit.
Den besvikelsen. Den gjorde mig illamående.
Mäklaren gick före, rabblade siffror och årtal, talade om energiförbrukning och ränteläge. Jag nickade, låtsades lyssna men ville gråta.
Till sist blev vi lämnade ensamma, en chans att fundera och prata i fred. Vi gick in i det lilla rummet där pianot stod, det som mäklaren kallade punschverandan. Tapeterna var mörkt vinröda.
"Huset är inte i särskilt gott skick", sa Ronnie. "Nej", sa jag.
"Det känns inte jättebra", fortsatte han. "Nej", sa jag. Igen. Så stod vi där, tysta. Värmde oss i de strålar som strilade in genom de spruckna fönsterrutorna.
"Fast", sa jag. "Det enda man inte kan förändra med ett hus är ju läget."
"Jo", sa Ronnie, "att måla om är ju lätt gjort."
Jag vet inte hur det var för honom, men jag blundade, fyllde lungorna med luft. Ett djupt andetag, två, tre. Sedan öppnade jag ögonen igen, och försökte verkligen se – inte det som var, utan det som kunde bli.
Sju månader senare står jag här i det som blev. Klumpen av besvikelse är glömd, ersatt av fjärilar i magen.
På utsidan är huset sig likt. Inuti är det förvandlat. Det var svårare än jag någonsin kunnat ana, krångligare och dyrare och mer tidskrävande.
Hallens smutsiga plastmatta är utbytt mot ljusgrått klinkergolv, väggarna och taken gräddvita. Bakom de slitna masonitskivorna gömde sig gamla spegeldörrar och pärlsponttak, ljus strömmar in genom det nyupptagna fönstret i köket, nu husets överlägset vackraste plats.
Jag är uppvuxen i Stockholm, har aldrig bott i hus, knappt satt min fot i ett. Nu står vi i vår hall och är husägare. Jag förstår fortfarande inte hur vi hamnade här. Jag minns ju de nattliga samtalen, trevande i mörkret: tänk om vi skulle söka oss bort från Stockholm, från de svindyra bostadsrätterna och stressen? Vågar vi?
Det började med försiktiga tankar – kanske en större lägenhet i en mindre stad? Och så: Hemnet-annonsen som väckte drömmen om stillhet, avskildhet och ro. En plats som är mer än någonstans att bo. Ett hem, ett eget.
Familjen och vännerna som agerat flyttfirma har åkt. Det är bara vi två kvar. Åtta mil ifrån vårt gamla liv, det hade lika gärna kunnat vara åttahundra. Vi bor här nu. Det känns jätteläskigt och vansinnigt. Och alldeles rätt.
Annika Marklund
Bor: Stjärnhov.
Familj: Mamma, pappa, styvpappa och tre småsyskon. Sambo med Ronnie.
Gör: Journalist med författardrömmar.
På fritiden: Läser, lagar mat, spelar piano, diskuterar, sjunger, bakar, ser på film och går långa promenader.
Av Annika Marklund, ViV nr 5/10