I Juniper House hos mormor har lintottarna Magnus och Mats-Hjalmar tillbringat det mesta av den varma sommaren, på den generösa släkttomten i Katthammarsvik på östra Gotland.
Deras arkitektföräldrar, Ulla Alberts och Hans Murman, har kunnat njuta av sitt verk, en högst ovanlig sommarstuga som smälter så väl in i landskapet att den nästan inte syns.
Huset, en rektangulär form i de täta enebuskagen, urskiljer man inte på håll. Bara man vet vad man ska leta efter upptäcker man att här faktiskt ligger ännu ett sommarhus bland de andra, fast av ett helt annat slag.
Ullas mormor som köpte tomten en gång i tiden, byggde en traditionell, generös villa, sedan har både trä- och genuint gotländska stenhus följt efter. För arkitektparet blev det en utmaning att utforma sitt eget hus.
- Vi ville att det skulle smälta in så väl som möjligt, säger Ulla, inte störa den naturliga vegetationen på tomten. Enarna har stått och vuxit där i åtskilliga decennier, vi ville göra så litet åverkan som möjligt.
Uppgiften verkar omöjlig. Hur placerar man ett sommarhus i täta enbuskage utan att störa för mycket? Paret Alberts-Murman grubblade länge, skissade och funderade, parallellt med det dagliga krävande jobbet på det stora, framgångsrika arkitektkontoret. Men en dag kom Ulla på lösningen.
- Vi skulle kamouflera vårt hus, göra det till ett med enarna.
De tog bilder på enarna och valde ut den bästa att reproduceras på väv att klä huset med på tre sidor. Gigantiska bilder skrevs ut på stark väv, ett nät som spändes fast längs väggarna på fyrtio centimeters avstånd.
På kvällen lyser lamporna inomhus varmt genom den omgivande väven, varmt och litet mystiskt. Det blir en överraskningseffekt i dunklet mellan enarna, här finns ett hus!
Hans Murman och Ulla Alberts på trädäcket som förbinder inne med ute när skjutdörren av glas är öppen.
Innertaket är platt – inte självklart alls i gotländsk byggtradition – och gränsen mellan ute och inne är nästan bortsuddade.
En uteplats i öster, infälld i själva huskroppen, är till för privata frukostar. Åt andra hållet kan köket med matplatsen öppnas ut mot ett generöst trädäck. Här finns plats för umgänge med den stora släkten.
Den delen av huset är också mer offentlig, för där går stigen till stranden.
- Det är alltid liv och rörelse på den sidan, säger Hans, och behöver man hjälp med något finns alltid någon som kan ta ett tag eller låna ut något verktyg man behöver.
Ulla och Hans har praktiskt taget byggt huset själva, med hjälp av duktiga kusiner och vänner och en del insatser av lokala hantverkare. Själva grundplattan, med ledningsdragningar osv., har gjorts av proffs, stommen fick de också hjälp med, men resten har de i stort sett gjort själva.
- Genom jobbet har vi ju god överblick över vad som finns att köpa färdigt, säger Hans Murman, och då kan man planera därefter.
Den väldiga skjutdörren i glas som öppnar köket mot trädäcket är ett exempel, liksom glasdörren mot den mer privata uteplatsen på baksidan.
Ovanför föräldrarnas dubbelsäng har barnen Mats-Hjalmar och Magnus utverkat en hängmatta att skutta från, den hänger tillräckligt högt för att det ska killa litet i magen.
I föräldrarnas sovrum finns ett litet fönster på låg höjd, där händer det ibland att en liten hare eller kanin tittar in tidiga morgnar.
Det lilla huset, bara 50 kvadratmeter, har förstås både dusch och toalett, liksom diskmaskin i köket. En liten vedpanna kompletterar elvärmen när det behövs under kyligare årstider.
Kök och matplats badar i ljus från två håll även på kvällarna, och när alla glasdörrar är öppna är huset inbjudande ljust.
Diskbänken i betong fick de förstås beställa, det är en arkitektfiness som måste gjutas efter mått. Ytan är len, påminner om gotländsk kalksten och är förvånansvärt lätt att hålla snygg. Ovanför diskbänken finns några fönster mot enarna, det ger både ljus och utsikt.
Vardagsrumskänsla i matrummet med den enkla vita soffan som arkitektparet ritat och byggt för att passa exakt på den korta väggen.
Ett litet gavelfönster, en ljus kvadrat genom riktiga och fotograferade enar. Fast några fler enehus har Hans Murman svårt att tänka sig.
- Just den här naturen är så väldigt speciell, säger han. All annan vegetation förändrar ju färger efter årstiderna, bara enarna är gröna året runt. Men man ska aldrig säga aldrig, det kan ju dyka upp någon utmaning en annan gång.